"Motbrunt" min första bild i photoshop

Flax

Flax.


Tar mig i kragen och slääpar mig ut på bloggen igen. Djupa fåror i cyberspace! Tänkte fånga upp en ursprunglig idé om att jag under etiketten Flax skulle beskriva min digitala utveckling. Totalt ointressant för andra, men det skulle kunna vara bra för mig när jag ska blicka tillbaka på den här kursen och ska summera den.
På vår skola har alla pedagoger fått en sprillans ny Mac det kändes alldeles ovanligt lyxigt för att vara vår kommun. Tanken är att det även skall bli en mobil vagn med ca: 8 datorer, men den är inte igång ännu. Det som för närvarande finns tillgängligt är en dator mitt emellan våra två bildsalar och en mobil datavagn med 15 pc. På skolan går ca 650 elever.
Jag jobbar väldigt lite med digitala verktyg, främst för att jag kan så lite men också för att det är svårt att få ihop det med tekniken. Det vi gör är cut-outs i sexan och sen tar de i nian porträttfoton på varandra som de sedan jobbar vidare med.
Har varit ute på moderskeppet och kollat lite hur man jobbar med photoshop. Det var enkelt att följa hans instruktioner. Ska se om jag lyckas plocka in min första photoshopade bild på bloggen.

Vardagsliv

Äntligen igen! Vi fick börja att nosa på de digitala verktygen lite mera. Kul. Det är vad jag behöver för att "lyfta". Temat att jobba med vardagen fungerade fint. Jag jobbade med Camilla som kom på en bra idé att jobba med en "To do list". Under arbetet kom jag att tänka på hur snabbt det går att kidnappa en symbol och förändra dess associations fält. 

I samma ögonblick som jag såg Jimmy Eriksson med sin gelikar bredvid sig i Storkyrkan utstyrda i sprillans nya folkdräkter där endast prislappen saknades, asfalterades en E4 i min hjärna till obehagliga känslor. 

Borta med vinden är referensen midsommaraftnar.

Vad händer om man smyger in en bild av sverigedräkten bland alla dessa vardagsbilder? Vem blir den där vardagsmänniskan i vår film då?

IMovie var lätt att jobba med. Kan man använda programmet i skolan? Absolut men det tog tid vi jobbade ca 7 timmar det motsvarar ungefär en halv termins arbete. Kanske skulle man kunna använda den som en en powerpoint fast med ljud när man vill visa något för sina elever. 

Äntligen läxa.

När jag äntligen lyckades få fatt på de bloggar som vi skulle läsa kanske mina förväntningar på dessa hade skruvats upp en aning för mycket. Jag som burit på en känsla av att gå på sidan av den här kursen kunde till sist, dock fortfarande utan mail från Måns, glad i hågen och nyfiken krypa upp i fåtöljen med datorn för att börja läsa.
                          En slank jag hit och en slank jag dit via alla länkar, kors och tvärs.
 Men ingen sög riktigt tag i mig och utanför fönstren sprakade hösten på, glödande.
 De flesta bloggar däremot kändes väldigt "textiga" både i layout och i innehåll. Det var inte svårt att att få koll på avsändare. Många var skrivna till de redan initierade inte för en neanderthalare som jag." Broängens ettor" var ok men jag har blivit allergisk mot alla exempel från lågstadiet genom åren. Låg och mellanstadiet skiljer sig mycket från högstadiet både som organisation och hur eleverna fungerar. Särskilt tidsaspekten skiljer. Jag har min lilla timme per vecka och en massa elever. Så att få tiden att räcka till får man brottas med.
 Eleverna skulle gilla att processblogga tror jag. Att nå utanför skolans väggar kan verka uppmuntrande och att få accsess till andras arbeten utvecklande. För att få tiden att räcka skulle man kunna samarbeta med något annat ämne.
Jag har ännu inte valt någon blog att följa. Kanske "omvärldsbloggen "från skolverket eller " Jag lär mig teknik" av Henrik Widaeus skulle kunna vara något.
 Just nu svämmar det över av alla bloggar i mitt huvud. Det måste stilla sig först där uppe. Jag behöver konkreta handfasta tips.
För att vara uppdaterad måste man vara aktiv och försöka hänga med. Man måste nog försöka knapra i sig lite i taget.

Vad bilder gör med oss

 I sann stalinistisk anda ändrade en egyptisk tidning häromdagen på bilden från ett möte lett av Obama, där deras president som gick sist bland de prominenta ledarna på fotot, istället placerades först. När de ertappades (jag tror det var av en uppmärksam bloggare!) menade man bara att detta var en mera sann bild. Så skulle det kanske kunna vara? Eller årets valkampanj där partiledarna var sååå retucherade att stadiga Maud Olofsson plödsligt såg lång och slank ut.
 Bilder kan förleda oss men också hög grad strukturera vår tillvaro och hjälpa oss att lättare förstå och minnas. Det visuella passar våra hjärnor och gör språket mer levande. Bilderna inne i oss är inte alltid våra egna utan det seglar även runt en massa gemensamma bilder som ibland griper in och lägger sig framför våra mer privata. Som jag som varit i Paris några gånger men ändå inte lyckas se Eiffeltornet i verkligheten. Trots det poppar bilden av Eiffeltornet upp direkt vid första tanken på Paris inte mina egna erfarna bilder.
Skolchefen i Haninge kommun, där jag jobbar, menar man att det enbart beror på lärarna att våra betygsresultat ligger bland de lägsta i landet. Att eleverna har med sig olika verktyg, språk och bilder att hänga upp sina studier på förringas. Att de i Dandeyd eller om det var Täby har de högsta betygen beror inte på föräldrarnas bildning utan på lärarna.
 Det får mina hörntänder att växa och det mullrar dovt i mig.
Enligt Anne Bamford är en" Wow faktor "för goda resultat i alla ämnen i skolan bl.a de estetiska verksamheterna. Så jag håller inte med Thomas Koppfeldt att det produceras för mycket bilder i skolan och pratas för lite. Det borde produceras mycket mera och i flera ämnen. Jag tror att den egna bildproductionen är viktigt i sig. Att se sina alster tillsammans med andra har ett eget värde "Mina bilder syns alltså finns jag"men är även ett sätt för skolan att visa upp sig.
Prata bilder är också bra men hur ska man hinna allt. Fram för mera tid till bilden i skolan!

Verktygen

Jag förundras över människors tålamod att erövra olika verktygs möjligheter. Trots att det ofta tar lång tid och inte alltid känns meningsfullt från början kämpar man på. Det måste betyda att vi intuitivt känner på oss att verktygen, de är viktiga för oss. Som jag denna morgon som är kass på datorer, ovan att skriva, istället för att skriva, har ägnat morgonen åt att försöka få tillbaka "fönstret" där man skriver in adressen......jaa den var bara borta? För att sedan, när jag löst det första problemet, fastnade i att försöka öppna en bilaga i ett mail. Så simpelt och trivialt men det senare misslyckades ändå!

Med artefakterna bygger vi oss själva och världen. Historien och kulturen nästlar sig in i våra tankar. Och vi nästlar oss in i kulturen och historien, omformar den och våra verktyg så att de bättre passar in i det ständigt föränderliga pulserande livet och jaget.
 Även djur använder verktyg. Såg på TV hur någon slags apa höll på i sex år för att lära sig hur man knäcker en nöt( det tålamodet knäcker jag inte). Hoppas den var god.
Men tvärtemot vad Leif Strandberg påstår så överför även en del djur kunskap mellan generationerna.Viktig för dessa som för oss för artens överlevnad.
Men vi skiljer oss från djuren med vårt alldeles unika och mest förnämsta verktyg, vi skapar tecken.
Tecken som representanter för det de avser att föreställa. De ger oss helt andra möjligheter att kommunisera med varandra i ett symboliskt tänkande. Mellan individen och miljön finns alltid en mediering, vårt språk och våra bilder är exempel på detta. Så beroende på vilket språk man talar tar man in och utrycker världen på olika sätt även om man är samma person. Lyssnade nyss på radion på en japansk författare som bodde i Tyskland. Hon beskrev hur de olika språken påverkade hennes sätt att tänka, skriva och t.om hennes utseende då hon använde olika muskler i de olika språken. Japanska är ett mer visuellt språk än de europeiska som är mera som musik. Bara det gjorde skillnad menade hon.
Återkommer i morgon kring lite tankar kring vad bilder gör med oss. Skulle nog behöva läsa någon annans blog för att få en bild av hur den här uppgiften ser ut hos andra.

  

   

Flax

Just nu befinner jag mig i fritt fall med ett och annat flax. Fladdrar runt med en massa kommandon. Försöker hålla kursen men så, woops. Allt är borta. Jag blir kokhet. Gör för mycket, tänker för lite. Lyckas ändå tråckla tillbaka den försvunna texten, men HUR gjorde jag?
Är trots allt stolt över att jag på egen hand hämtat en till bild från nätet som nu har landat på min blog. Förstå nivån. Det mesta görs på måfå.

har ännu bara snuddat ytan

Premiär......

Skälvande knackar jag mig ut i cyberrymden. Som en fågelunge sitter jag vid bokanten, på väg att att slänga mig ut för att skramla runt bland allt annat där ute. Måste vässa mina vingpennor, öka hastigheten och hacka i mig tekniken innan jag kan börja sväva runt och ha kul.